om att fångas

och om vad som gör sportjournalistik intressant

De senaste två-tre-nånting dagarna har jag i den lokala nyhetsbevakaren VF med bubblande förtjusning läst om kanot-VM i Zagreb. Varför? För att den frilansande skribenten är grym. Sjujäkla bra helt enkelt. Det har handlat om familjeaffärer, flaggor i målområdet, strypta mobilsamtal, kinesiska sportjournalister som fotar målgång på storbildsskärm och mammor som åker spårvagn. Min exaltering för rapporter om hur ett svettigt kanot-VM genomlids från läktarplats fick mig förstås att fråga mig själv vad det är som gör att jag läser en del sportartiklar (specifikt denna) och ratar andra (läs resten av sportbilagan). Svaret var föga förvånande, sportjournlalistik blir intressant om ett av två kriterier är uppfyllda:

1. det är en sjujäkla bra artikelförfattare alt. krönikör

och/eller
2. den innehåller statistik


Ovanstående 2 kriterier fullföljs tyvärr alldeles för sällan även om såklart Mats Olsson inte får glömmas bort i sammanhanget. Förresten, att allt amerikanskt-statistik-nörderi snarast bör efterapas av alla medialt (i Sverige) "bortglömda" sporters riksförbund behöver väl inte nämnas?

sista brevet från zagreb