het tomat

om hierarkier i 14årsåldern.

i butiken där jag extrajobbar ibland var det senast jag jobbade inte mindre än tre åttondeklassare som hade sin sista prao-dag. två självsäkra pryobästisar och en vad det verkade mer osäker ensampryo.

de båda bästisarna var relativt självgående och jag uppfattade dem som starka och framåt medans den ensamma snarare sökte verifiering för avklarade uppgifter och gav intrycket att vara lite osäker i situationerna. om man kan tala om maktpyramid/poppisrang så stod bästisarna lätt högst i hela butiken.

mensåvafan förresten tänkte jag. det känns som jag måste stanna och reflektera över varför jag upplever bästisarna som starka men den ensamma som svag. det är väl den som vågar dra iväg på en praovecka alldeles själv som är stark? och är det egentligen svagt att säga att man inte kan?

varför ser vi på en del egenskaper hos individer som starka och andra som svaga? har det förändrats över år? eller är det så att bara samhället förändras medan synen på individers egenskaper är konstanta..

det är kulturellt betingat. inte-sant?
värderingarna, de som kännetecknar svaga och starka egenskaper - borde vara såna som man övertar från äldre generationer genom socialiseringsprocessen. så när (om) paradigmskiftet kommer, blir det starkt att våga vara "svag"?



åttondeklassarna fick mig också (förutom ovanstående tankar) att för andra gången. på relativt kort tid. tänka tillbaka på mig själv i skolåldern. (första gången var här)

ska jag försöka sammanfatta högstadiekristina blir det mamma och jag och hästar, pingis med loppan, cici, volleybollcuper, rederiet och ally mc.feast på tv, min lätt nonchalanta inställning till plugg som ändå gav mig studiestipendie och 3,9 i slutbetyg och en ganska stark känsla av att sitta och vänta på lektion någonstans på tegnér, utanför kemin, i globen, i badhuskafeterian eller i min hemkorridor.

om jag var stark eller svag vetesjutton egentligen. men antagligen berodde det mycket på hur hemma jag kände mig i situationerna. vilket nästan ger mig en liten förhoppning om att ensampryo-tjejen är mer självsäker och framåt i andra sammanhang än som nykomling i en klädbutik..



hur som..
för att på nåt vis knyta ihop det här..
när man är tonåring, fortfarande bor hemma och det är tänkt att man ska fylla på sin informationsbank med nödvändiga och onödiga kunskaper. då har man passande nog tillgång till nästan obegränsat utbud av människor som vet mer än en själv. föräldrar. lärare. instruktörer. (så idealiskt att man kan tro att någon tänkt ut det hela)

på sina minst 30 timmar i veckan i skolan kan man fråga fysikläraren om varför is är halkigt eller kemiläraren varför tomaten blir glödhetast på varma mackan. det borde både praobästisarna och osäkra tjejen göra oftare istället för att vara upptagna med att leka poppis-hierarki.

då kanske också det där paradigmskiftet kommer förbi lite tidigare..

åh! vilket smörpass!

eller
ibland är även en semiseger en riktig seger
(se damkronornas vinst över usa)

lite os-relaterat
varför är digital tidtagning uppdelad i hundradelar och inte i vanliga sekunder?
om elitseriedomare i ishockey blir proffsdomare och anställda av förbundet. på vilka grunder kan de då bli avskedade?
varför finns bedömningssporter?
swoosch-i-svängarna-ljudet som man hör i radiosportens alpina referat från os, är det pålagt eller kommer det från backen?

lite annat
det är kul att ifrågasätta sport. och sånt runtomkring. i gp skriver de om slitna idrottsuttryck. hoppas de fortsätter med det.

å var kommer termen smörpass ifrån?

saker som tar plats

egon
oboy i ett toppfyllt mjölkglas
möbler i förråd
magasin och tidningar

sport, hår och zlatan

själv hör jag visst till den massmedialt bortglömda målgruppen, tjej som är mer intresserad av sportresultat än beckhams nya frilla eller zlatans nya lägenhet.
(jag utgår från att det finns killar som känner likadant)

så hände det sig så att jag hamnade på en mail-lista där det diskuteras innehåll och struktur av en ny tidning. och jag kände mig tvungen att skriva av mig om sport.

jag skulle nämligen så jävla gärna vilja vara med och göra en sportsida som visar att den tar kvinnligt sportutövande på lika stort allvar som manligt. samtidigt som det skulle vara kul att ta tillfället i akt att kassera ett par gamla sportjournalistiska(?) uttryck i stil med damhandboll, flickfotboll och eeh typ kvinnliga biljardspelare.

jag tror nämligen snart att enda sättet att få det gjort är att göra det själv. för varför har det annars inte skett än?

och vad händer typ samtidigt?
jo zlatan går och rakar av sig håret och sveriges kvällstidningar får kollektivt hjärnsläpp, läsare uppmanas rösta om hur bra hans nya frilla är och sen på den andra dagen visas röstningsresultatet upp i tidningarna med bilder på ALLA zlatans gamla frisyrer. tack och lov att grabbhalvan gjorde ett mål i matchen som annars väl inte kan ha varit värst spännande (man får ju iallfall inte läsa något om den någonstans)

det är inte är sport-tidningarnas fel att varumärken och klädmärken och livsstilsmärken och andra märken gör personhajpar och feta marknadsföringsvinster av var och varannan elitsportare. som oftast är man. men måste de gå på det? varenda gång?

skulle det förresten någon gång vara en kvinnlig sportutövare som hamnar i fokus kan man ta gift på att hon 1. spelar beachvolleyboll 2. åker skidor och är norska och har vikit ut sig eller 3. är fotbollsspelare och just bara gjort en rolig grej.

men nä det är inte riktigt de artiklarna jag vill åt i min sport/samhällsförbättrande framtidsutopi. min enda önskan är faktiskt hemskt enkel: jag vill ha sport på sportsidorna. och det, det känns så simpelt att jag faktiskt tror att själv skulle klara av'et.


annars då?
bra sportmedia just nu:
radiosporten (christian olsson, han är min nya favvo, rapporterade från svenska landslagets träningsmatch i fotboll igår och lyckades med bedriften att inte nämna damlandskamp, eller damfotboll en enda gång)

det ligger i luften

självkänsla

det är nästan på gränsen till patetisk
som att vi måste nervärdera självförtroenden
fast vi vet att vi är bra

för att det liksom ligger i luften att man ska tänka så
att man ska gnälla för att man inte tror på sig själv
så flyttas problemet till det hårda samhällsklimatet
och den tuffa konkurrensen på arbetsmarknaden

är det därför såna som optimistkonsulenter har jobb
och coacher i personlig utveckling
men jag är arbetslös?

om att lämna ämnet och tappa fokus

var på hockeydrabbning igår i något som kan likna ett bönhus med plats för drygt 8000 troende. ett hemmalag mötte som vanligt ett bortalag i rinken och på ena kortsidan stod packet upp för sitt lag. nåt så-såpass till gnällig ansamling människor var förresten länge sen jag konfronterats med.

efter att bortalaget i tredje perioden ännu en gång reducerat resultatet till jämt skägg reste sig nämligen klagomuren på kortsidan.

hade det här varit en bibeltext (gudförbjude't) kunde det i en bisats stått att ljudet var både öronbedövande och himlaskälvande. en kanske-hög-klubba någonstans i målområdet som ingen av de tre domarna såg utlöste någon slags uppdämmd busvisslingsaria. mest var det bara pinsamt.

jag menar.
har man inte större tilltro till sitt lag att de ska vända ett lika läge till vinst i en match där hemmalaget visat oförbättreligt spel och kreativa spellösningar i kvadrat kan man väl ialla fall ha vett nog att inte skylta med sin misstro? och om man dessutom är så bergsäker på att spelarna inte lyckas vinna utan domarens hjälp kanske det kan vara läge att hålla sitt kärlekshat till domaren inom sig?

det hade helt klart varit en mindre pinsam upplevelse att gå på hockey om wolfpack som är ett gnällpack varit lite mer av ett gladpack.