gungigt

Marken gungar under mina fötter igen. Får hålla mig i ett staket för att inte rasa ihop medans jag väntar på bussen som snart tar mig till mitt barndomshem. Åker samma väg som jag, när jag var liten, kände varje sväng på. Om jag blundar ett tag vet jag ändå precis var jag är. Och alltid vet jag vart jag är på väg. Inte precis som varje dag. Man vet inte vad som händer. Men där bussen böljar fram, gungar marken under mina fötter.