om att lämna ämnet och tappa fokus

var på hockeydrabbning igår i något som kan likna ett bönhus med plats för drygt 8000 troende. ett hemmalag mötte som vanligt ett bortalag i rinken och på ena kortsidan stod packet upp för sitt lag. nåt så-såpass till gnällig ansamling människor var förresten länge sen jag konfronterats med.

efter att bortalaget i tredje perioden ännu en gång reducerat resultatet till jämt skägg reste sig nämligen klagomuren på kortsidan.

hade det här varit en bibeltext (gudförbjude't) kunde det i en bisats stått att ljudet var både öronbedövande och himlaskälvande. en kanske-hög-klubba någonstans i målområdet som ingen av de tre domarna såg utlöste någon slags uppdämmd busvisslingsaria. mest var det bara pinsamt.

jag menar.
har man inte större tilltro till sitt lag att de ska vända ett lika läge till vinst i en match där hemmalaget visat oförbättreligt spel och kreativa spellösningar i kvadrat kan man väl ialla fall ha vett nog att inte skylta med sin misstro? och om man dessutom är så bergsäker på att spelarna inte lyckas vinna utan domarens hjälp kanske det kan vara läge att hålla sitt kärlekshat till domaren inom sig?

det hade helt klart varit en mindre pinsam upplevelse att gå på hockey om wolfpack som är ett gnällpack varit lite mer av ett gladpack.