het tomat

om hierarkier i 14årsåldern.

i butiken där jag extrajobbar ibland var det senast jag jobbade inte mindre än tre åttondeklassare som hade sin sista prao-dag. två självsäkra pryobästisar och en vad det verkade mer osäker ensampryo.

de båda bästisarna var relativt självgående och jag uppfattade dem som starka och framåt medans den ensamma snarare sökte verifiering för avklarade uppgifter och gav intrycket att vara lite osäker i situationerna. om man kan tala om maktpyramid/poppisrang så stod bästisarna lätt högst i hela butiken.

mensåvafan förresten tänkte jag. det känns som jag måste stanna och reflektera över varför jag upplever bästisarna som starka men den ensamma som svag. det är väl den som vågar dra iväg på en praovecka alldeles själv som är stark? och är det egentligen svagt att säga att man inte kan?

varför ser vi på en del egenskaper hos individer som starka och andra som svaga? har det förändrats över år? eller är det så att bara samhället förändras medan synen på individers egenskaper är konstanta..

det är kulturellt betingat. inte-sant?
värderingarna, de som kännetecknar svaga och starka egenskaper - borde vara såna som man övertar från äldre generationer genom socialiseringsprocessen. så när (om) paradigmskiftet kommer, blir det starkt att våga vara "svag"?



åttondeklassarna fick mig också (förutom ovanstående tankar) att för andra gången. på relativt kort tid. tänka tillbaka på mig själv i skolåldern. (första gången var här)

ska jag försöka sammanfatta högstadiekristina blir det mamma och jag och hästar, pingis med loppan, cici, volleybollcuper, rederiet och ally mc.feast på tv, min lätt nonchalanta inställning till plugg som ändå gav mig studiestipendie och 3,9 i slutbetyg och en ganska stark känsla av att sitta och vänta på lektion någonstans på tegnér, utanför kemin, i globen, i badhuskafeterian eller i min hemkorridor.

om jag var stark eller svag vetesjutton egentligen. men antagligen berodde det mycket på hur hemma jag kände mig i situationerna. vilket nästan ger mig en liten förhoppning om att ensampryo-tjejen är mer självsäker och framåt i andra sammanhang än som nykomling i en klädbutik..



hur som..
för att på nåt vis knyta ihop det här..
när man är tonåring, fortfarande bor hemma och det är tänkt att man ska fylla på sin informationsbank med nödvändiga och onödiga kunskaper. då har man passande nog tillgång till nästan obegränsat utbud av människor som vet mer än en själv. föräldrar. lärare. instruktörer. (så idealiskt att man kan tro att någon tänkt ut det hela)

på sina minst 30 timmar i veckan i skolan kan man fråga fysikläraren om varför is är halkigt eller kemiläraren varför tomaten blir glödhetast på varma mackan. det borde både praobästisarna och osäkra tjejen göra oftare istället för att vara upptagna med att leka poppis-hierarki.

då kanske också det där paradigmskiftet kommer förbi lite tidigare..